onsdag 24 oktober 2012

Carl-Eric Sahlberg från St:a Clara: En sann förebild

Jag måste dela med mig av en fantastisk upplevelse denna morgon i riksdagshuset. Varje onsdag träffas kristna gruppen till andakt klockan 08:30. En bra start på en arbetsdag som för övrigt innebär snabba beslut, massor av tillfälliga möten och där man i bästa fall hinner äta lunch. Att börja dagen i andaktsrummet blir det viktigaste mötet under dagen för mig och många andra. Idag var det dags att säga adjö till vår kaplan Carl-Eric Sahlberg från S:ta Clara kyrka. Efter sju år i församlingen har han gjort underverk bland hemlösa, prostituerade och som han säger själv, tilltufsade människor. Nu lämnar han sitt uppdrag och styr kosan mot Tanzania där han tillsammans med sin fru kommer att jobba med föräldralösa barn från Tanzania och Uganda.

När klockan slog 08.30 meddelades att någon dragit i nödbromsen på tåget som Sahlberg färdades i och han skulle därför bli försenad. Dessutom hade hans hustru vaknat okontaktbar på morgonen på grund av sin diabetes vilket från början hade försenat honom.Vi fick helt enkelt ta tag i andakten själva och stämde upp med psalmsång. Min partikollega Tuve Skånberg fick en ingivelse att läsa ett bilbelord medan vi väntade på Sahlberg. Texten handlade om när Paulus lämnande Efesos bakom sig och om alla de känslor han hade kring detta. Flåsande kommer Sahlberg in i kapellet och blir helt ställd då han ser Skånberg i talarstolen läsandes den text som han själv skulle predika över. En tillfällighet? Nej!

Carl-Eric berättade om hur det känns att lämna något stort och viktigt bakom sig, att våga stänga dörren när det är dags. Känslor av tacksamhet, vemod, oro och förväntan inför framtiden delades lika mellan Paulus och Sahlberg. Sahlberg talade med ödmjukhet och tacksamhet över den gärning han som "bara" är en liten grabb från Jämtland har fått vara med om. Han berättade att han nu kommer att per buss, tåg och båt ta sig till Tanzania och att han kommer sitta vid berget Kilimanjaros fot och be för oss i riksdagen och för arbetet i S:ta Clara. Till slut fick vi lägga händerna på honom och be för hans viktiga gärning framöver. Sahlberg poängterade att vi är alldeles för åldersfixerade i Sverige, att Lewi Pethrus utförde sina mest fantastiska gärningar efter pensioneringen (Mose var över 80 år när han blev kallad; min anm.).

Till Carl Eric:
Må din väg gå Dig till mötes
och må vinden vara Din vän
och må solen värma Din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla Dig i sin hand. (Sånger och Psalmer 895)

fredag 19 oktober 2012

Oro på Swedwood i Tibro

Idag besökte jag, och samtalade med, den varslade personalen på Swedwood i Tibro. 221 personer kommer inom kort att förlora jobbet och sin försörjning. En fruktansvärd situation att hamna i när man är mitt livet med många åtaganden och ansvar för hem och familj. Under två timmar kom vi att beröra både politik, Tibros framtid, möjligheter till jobb och utbildning samt hur företaget förväntas agera inför uppsägning och kommande omställningsåtgärder. Den största irritationen hos personalen beror på att beslutet om nedläggning kom som en fullständig överraskning. De kallades till stormöte och fick efter det omtumlande beskedet 30 min på sig att återgå till jobbet. Varför tillsätts ofta chefer som inte kan hantera människor? .......det måste väl vara den främsta kompetens man behöver som chef?
Idag tillsätter man ekonomer som chefer. När kalkylen och resultaten pekar nedåt behandlar man folk som om de vore staplar i ett diagram.

Besöket var också känslomässigt jobbigt för mig eftersom Swedwood före 1993 ägdes av min pappa, Kenneth Andersson (även jag var delägare). Företaget hette då TUA kontorsmöbler och startades 1932  av min farfar Thure Andersson. Att företaget nu går i graven är en stor tragedi för alla de som förlorar jobb och försörjning men också en sorg för hela klanen Andersson som grundade företaget.
 

Från vänster: Annika Eclund, Ulf Larsson, Tony Eriksson, Gerry Färnhede

torsdag 11 oktober 2012

USA Dag 7: Skola i Texas

Dagen börjde på Capitolium i Austin Texas. Naturligtvis har Texasborna byggt sitt Capitol 80 cm högre än det i Washington. Vi fick träffa Robert (commission of education) som berättade om skolsituationen för de 5 miljoner barn som bor i Texas. Några saker som sitter kvar i minnet efteråt är när han blev personlig och berättade om sin son som var riktigt omotiverad inför allt skolarbete. Robert tvingade sonen att skaffa sig ett intresse som han skulle bli riktig bra på. Sonen valde gitarr vilket räddade hans liv. Han hittade genom detta tillbaka till sin motivation och tog tag i hela sitt liv. Tänker i detta sammanhang på hur vi just nu i Sverige haft en debatt om att dra ner på platserna på de estetiska utbildningarna p.g.a. att de inte leder tilll jobb omedelbart. FELTÄNKT säger jag! Framtidens arbetsgivare kommer att efterfråga kreativitet, social kompetens och problemlösning. Detta utvecklas genom olika estetiska och kulturella yttringar.
Vidare berättade Robert att i USA håller man på att testa ihjäl barnen istället för att de får möjlighet att utvecklas genom god undervisning (tänker på om Björklund är på väg åt det hållet). Han säger att "- dessa barn kanske du i framtiden kan finna på arbetsmarknaden men du vill inte ta en öl med dem". Robert säger också att "-föräldrarna bryr sig om barnen, lärarna bryr sig om barnen men systemet bryr sig inte om barnen". Viktigt att tänka på när vi tror att den stora starka staten skall hitta de bästa lösningarna för både den amerikanska och svenska skolans problem.
Kvällens debatt mellan vicepresident kandidaterna Bidden och Ryan ser vi på storbild med en egen politisk kommentator på plats.

onsdag 10 oktober 2012

USA Dag 6: Lone Star State

Efter en tidig start i Washington landade vi i Austin Texas vid lunchtid. Denna cowboy och oljestat var under tre år mitt hem. Jag kände mig hemma direkt. En avspänd stil mixat med vänlighet och glädje är något jag alltid längtat tillbaka till. Jag slängde mig bokstavligen över första bästa enchilada serverad med refried beans och guacamole. Eftermiddagen tillbringades med Dave Beckwith som började som journalist och var framgångsrik Vita Huset-reporter under flera år. Han fanns även med som reporter under Watergate. Han lämnade journalistiken och har sedan 20 år varit inblandad i de olika senatorkampanjerna i Texas. När han talar om taktik i kampanjer använde han ett krigsspråk; attack, anfall och försvar. Jag får en liten tankekullebytta när han säger att för 20 år sedan var det mycket lättare att nå ut till sina väljare. Alla hade en tidning och det fanns två kanaler, fanns man där så hade alla nåtts av budskapet. Idag med tweets, FB och satelliter får man tänka helt annorlunda. Och jag som trodde att det blev lättare med tekniken!!
Austin kallas numera "the Live Music Capital of the World" och den stora musikfestivalen börjar idag, Spännande!

tisdag 9 oktober 2012

USA Dag 5: Historia, lobbying och media

Idag fick vi möjlighet att besök vår motsvarighet till riksdagen här i USA nämligen kongressen. Det vackra Capitol Hill leder tankarna tillbaka till det forna antika Rom med sina pelare, kupoler, statyer och örnen som symbol.  Kongressledamöterna är nu ute och kampanjar i sina valkretsar. Hundra senatorplatser, två från varje stat, och 435 ledamöter i representanthuset skall ta plats efter årsskiftet. Amerikanarna berättar stolt om sin 1800-tals historia och visst känns det i hjärtat när man på väggarna läser konstitutionen och de mänskliga rättigheterna. Saker som vi många gånger tar för givet men som både fransmännen och amerikanarn var villiga att dö för. Men det är med viss stolthet jag som västgöte tänker på mina medeltida kyrkor hemmavid när vi står och tittar på 1800-tals monumenten här. Ambassadör Jonas Hafström (ambassadör i Thailand under tsunamin) bjöd oss sedan på ett viktigt samtal på den svenska ambassaden. Ett fantastiskt hus med blond skandinavisk inredning och mycket engagerad personal. Lunchen intogs tillsammans med den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute. Kvällen tillbringades med journalisten Bob Hillman på mediaredaktionen Politico. Han har följt tiotalet presidentkampanjer, vilket innebär att resa med någon av kandidaterna i ett år och täcka varenda steg de tar.

måndag 8 oktober 2012

USA dag 4: Kultur, politik och någonting att äta

Washington är så olikt New York. En stad utan skyskrapor och hetsig trafik. De olika monumenten till minne av presidenter alltifrån George Washington och framåt pryder utsikten när vi färdas genom staden. Jag har varit här vid annan årstid då de rosa körsbärsträden blommar mot de vita fasaderna vilket är helt oemotståndligt vackert. Dagen började med ett snabbt besök på Smithsonian - världens största museum med 19 olika komplex, det mest kända Air Space Museum. Vi hann även se highlights på American History Museum och Art gallery Museum med tavlor av Monet, Rembrandt och Leonardo da Vinci. Vita huset var nästa anhalt och därefter ett samtal med chefredaktören för den konservativa tidningen Weekly Standard. Han gav oss en inblick i den amerikanska politiska debatten. Kvällen avslutades hos ambassadör Jonas Hafström. En avspänd stämning och en meny bestående av en svensk-amerikansk buffémix. Med på resan är också Roland Poirier Martinsson (SvD - krönikör bl.a.). Han bor numera i Texas och ser till att vi kommer i kontakt med de människor som är viktiga för oss.

Dag 3 USA: Politik och krossat glas

Efter två dagar med sommarvärme vaknade vi till en kylig morgon i New York. Idag reser vi söderut mot Washington D.C. Morgonnyheterna är fulla av analyser kring presidentkandidaternas prestationer efter den senaste debatten. Även reklamtiden går åt till att övertyga folk om att gå och rösta på just dem. En del rätt så smutsiga inslag faktiskt i stil med hur kan man lita på Obama när han säger att han vill jobba för förändring när han ljugit i fyra år. En del intervjuer med andra politiker, guvernörer till exempel, handlar mer om deras privatliv, moraliska frågor såsom otrohet, än om politikens innehåll. På tåget mot Washington fick vi uppgiften (tidsfördriv) att leta reda på en demokrat och en republikan för att fota oss tillsammans med dem. Det visade sig vara svårt att hitta en republikan med de kanske inte åker tåg eller också beror det på att vi är på östkusten. Här bedriver inte Obama ens kampanj, här är det klart! Han behöver istället spendera tid i strategiskt viktiga stater såsom Florida och Ohio där opinionsläget nu är 50/50.
Väl framme i Washington mötte en chaufför upp oss med en minibuss. Oturen var framme och han lyckades låsa in nyckeln i bilen innan han skulle packa in våra väskor. Han försökte dra ner fönstret genom att sticka in handen i en springa varpå han skar sönder handen. Hela glasrutan splittras i tusetals bitar och det blev även glassplitter inne i bilen. Under tiden hade en av resenärerna packat om i sin väska utan att dra igen dragkedjan. När chauffören äntligen packar in våra väskor tar han tag i den aktuella väskan varpå allt innehåll hamnar på gatan. Vi är så trötta och hungriga när vi äntligen kommer iväg att det utbryter något slags hejdlöst fnitter. För att inte få allt bagage i nacken när chauffören bromsar måste vi sitta och hålla emot medan jag äter en pizza som jag i all hast hann köpa medan kaoset pågick.
Framme på hotellet mötte vi resten av riksadgsgruppen som kommit direkt till Washington utan att passera NY. Kvällens middag innehöll information om amerikansk politik.

söndag 7 oktober 2012

USA dag 2: Gud har inga andra händer än våra

Idag har känslorna inte gått att hålla i styr. Dagen började på en sunkig innegård på Manhattan där voluntären Charles berättar om kyrkans hjälpverksamhet bland behövande (kolla upp verksamheten på Dreamcenter.com om ni vill veta mer). Kön för att få en portion mat ringlade sig lång bakom ryggen på Charles när han berättar att han bokstavligen försöker leva ut bibelns budskap bland de fattigaste och mest utsatta. Charles säger  "- här känner jag att jag lever". Mitt emot denna plats ligger lägenheter värda 16 miljoner styck! Efter denna omtumlande upplevelse hamnade vi på FN:s svenska representation där milleniemålen stod i fokus. Frågan är vad som kommer att hända efter 2015 då målen skall vara uppfyllda. Även om den stora kolossen FN får utstå en del kritik har det ett stort värde att 193 länder ändå samlas för att jobba med fred och säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter. Sverige är den sjunde största bidragsgivare till FN (i absoluta tal) och vi har ett fantastiskt renomé. Överallt talas det om Wallenberg, Bernadotte, Hammarskjöld Wallström m.fl.
Att få en stilla stund vid Wallenbergmonumentet var en av dagens höjdpunkter. Fem pelare av diabas riktar sig mot himlen. En av pelarna bär upp jordklotet. Konstverket står på gatstenar från Budapest och symboliserar en hand och att en människa genom sina handlingar kan rädda världen eller i alla fall göra stor skillnad. Som om inte detta var nog så passerade vi två stora bassänger där Worldtrade center en gång stod. Ground Zero påminner om hur sårbara vi är och gör att både Dreamcenter, FN och modiga människor som Wallenberg behövs i denna världen. Min förhoppning är att också en politiker från Sverige skall göra någon skillnad. Det är min vilja och min drivkraft.

lördag 6 oktober 2012

USA dag 1: Jetlag och politik

Vi har landat i mitt andra hemland. Visserligen var det 24 år sedan sist. Under 80-talet studerade jag på Texas Christian University i Fort Worth under tre år. Jag hade gärna stannat för att bli svensk-amerikan men livet tog en annan vändning. Jag älskar det här landet, har det lite i blodet. Min farfar emigrerade i början av 1900-talet och vi har fortfarande släkt kvar här. Efter att farfar lärt sig snickra och bygga hus kom han tillbaka till Sverige för att gifta sig med min farmor. Det får jag väl vara tacksam för annars hade jag inte suttit på Manhattan just nu för att skriva dagbok om den amerikanska valrörelsen m.m.
Första dagen i New York bjöd på många goda samtal trots jetleg. Vi träffade Emma Rung som egentligen jobbar med Fare Trade (Rättvisemärkt) men nu jobbar hon med Obamas kampanj. Hon ingår i en grupp på 600 personer. Alla är voluntärer, och inte nog med det, de betalar tilloch med för sina egna kampanjtröjor, pins och annat kampanjmaterial. De knackar dörr hela tiden för att få folk att gå och  rösta. Efter sitt ordinare jobb träffas de i en stor lokal och sitter och ringer upp folk. Utamningen är inte att övertyga dem om att rösta på Obama utan att få dem att gå och rösta eller rättare sagt ha registrerat sig på rätt sätt för att få rösta. Vi träffade också Maria Karlsson, journalist som jobbat i landet sedan 1994. Hon jobbar numera för Fox media men har tidigare arbetat för PBS och NBC. Intressant att höra henne beskriva hur mycket det är som spelar in i hur folk röstar vilket också bekräftas av inslagen på nyheterna i kväll där presdentkandidaternas kroppsspråk analyseras för att se vem som vann den första debatten.