onsdag 21 november 2012
Att leva livet-hela livet
Ett värdigt åldrande innebär för mig att få god omvårdnad, meningsfull sysselsättning, kunna hålla mig fräsch och snygg, äta god hemlagad mat och ha tillgång till umgänge och ett socialt liv. Jag vill få möjlighet att att leva ett aktivt och meningsfullt liv ända till slutet. I år har jag därför motionerat i Sveriges riksdag om Kultur i äldreomsorgen. Alla har rätt till kultur. Men av olika skäl kan äldre ha svårt att ta del av och att själva skapa kultur. Flera undersökningar och studier bekräftar kulturens betydelse för hälsa och rehabilitering. Att använda konst och kultur som komplement till traditionella behandlingsmetoder blir allt mer accepterat inom vård-, omsorgs- och folkhälsoarbete. För mig handlar det om att få åldras med värdighet.
onsdag 14 november 2012
Förtal och kränkningar är missbruk
Vi lever i en demokrati med rättigheter att säga vad vi vill, skriva vad vi vill, mötas och utöva vilken religion vi vill. Efter att ha rest i både Kina och Afghanistan under hösten vet jag att detta inte är en självklarhet för många människor på vår jord. Att leva i en demokrati innebär också att man har skyldigheter, att respektera andra människor och deras uppfattningar även om de strider mot min egen inre övertygelse. Enligt yttrandefrihetsförordningen har kulturskapare rätt att hävda att statsminister Palme varit pedofil och begått sexbrott, att avbilda Muhammed med en bomb i turbanen och att avbilda drottningen med en skurborste där hon tvättar bort nazistsymboler. Men måste man göra allt som man får göra? I det första fallet är det allvarligt att man framställer en avliden före detta statsminister som kriminell utan att den som påstår det behöver ställas till svars för anklagelserna. Regissören kommer undan med att säga att det är fiktion trots att han använder både citat och direkta scener ur Palmes liv. Om vi inte är mer rädda om de demokratiska rättigheter vi har kommer det med all säkerhet krav på inskränkningar av densamma. Låt oss respektera att vissa saker också är heliga för andra människor. Om vi missbrukar de rättigheter vi har enligt konstitutionen genom att kränka andra människor kommer demokratin snart att vara hotad.
lördag 10 november 2012
Samhället är större än staten
Dagens ledare i Svenska Dagbladet har rubriken "Civilsamhället organiserar man inte". Sociologer brukar beskriva civilsamhället som de frivilliga gemenskaper där familj, släkt, vänner och grannar ingår. Artikelförfattaren i dagens tidning påpekar att det sannolikt är KD:s förtjänst att det civila samhället överhuvud taget får plats i framtidskommissionens diskussioner. För att beskriva vikten av ett starkt civilsamhälle och som ett bevis på att mäniskor felaktigt tror att samhället är lika med staten berättade Hägglund följande historia på vårt gruppmöte i tisdags: "Vi nåddes i veckan av den glada nyheten att den försvunna nioåriga flickan var återfunnen oskadd. Det var den frivilliga sammanslutningen Missing people som hade funnit henne. När en man ur Mission people intervjuades i TV fick han av reportern frågan: Borde inte samhället ställt upp mer?" Det var ju just samhället som ställt upp! Det visar bara att vi svenskar tror att samhället är synonymt med staten.
söndag 4 november 2012
Fyra dygn i ett av världens farligaste och fattigaste länder
Jag har tillbringat fyra dygn i ett av världens fattigaste
och farligaste länder. Vilket liv! Jag har rest mycket tidigare i mitt liv på
platser som många av säkerhetsskäl inte skulle vilja resa såsom Västbanken och
Gaza men jag har aldrig varit med om något liknande. Vi har levt i en bunker.
Hela livet handlar om säkerhet, det är verkligen en heltidssysselsättning Vi
får inte röra oss på gatorna utan ringer på chaufför när vi vill bli hämtade.
Vi skriver vår signatur varje gång vi lämnar vår compound och signar in oss när
vi återvänder. Bilen vi färdas i undersöks efter bomber varje gång vi
återvänder och chauffören kroppsvisiteras. Hela tiden får vi höra ” i händelse
av attack…..”! Ambassadpersonalen som vi träffat flera kvällar vågar aldrig gå
ut utan skottsäkra västar och de färdas i pansarbilar. Igår försökte jag
arrangera ett besök på en skola men det fanns absolut ingen möjlighet då det
skulle behövts ansökas om minst en månad i förväg för att få alla nödvändiga
tillstånd. Mitt i allt detta lever underbara
människor, människor som du och jag som försöker få sina liv att fungera. Jag
tror att fler saker förenar oss människor än vad som skiljer oss åt. Människorna här är gästfria, vänliga och vill
nog inget hellre än att få leva i fred och harmoni. En av kvällarna fick vi
tillfälle att uppmärksamma Sima Samar, årets pristagare av Right Livelihood
Award. Hon kommer till Stockholm i december för att mottaga priset. Hon
startade sitt tacktal med att säga ”- det är underbart att ni får ett annat
ansikte att titta på från Afghanistan som inte handlar om krig”.
Svenska Afghanistankommittén 30 år
Svenska Afghanistankommittén har firat 30 års jubileum under
tiden vi varit i Afghanistan. Vi har också fått bo på deras compound och
skyddats av deras säkerhetstjänst. Kommittén har tusentals anställda i
Aghanistan och dagen till ära hade många slutit upp både från Sverige och
Afghanistan till den stora festen. Stora partytält inredda på hundratals äkta
mattor på golvet och stora pampiga soffor att sitta i var en ny men gemytlig
erfarenhet, afghansk catering! Efter lång inledning med sång från Koranen sjöngs
nationalsången och därefter ett långt tal om säkerhetsförsskrifter….”i händelse
av attack”! Samtidigt surrade otaliga militärhelikoptrar över våra huvuden.
Lasse Bengtsson (TV4 ni vet) som varit informationsansvarig på SAK under de
senaste åren hade producerat en film som visades och som skildrar SAK:s 30 år i
Afghanistan. Tal hölls av Anders Fänge (tidigare SAK direktor), Andreas
Stefansson (ny SAK direktor) och Lotta Hedström (ordf SAK). Anders Fänge ville
ge en medalj till den verksamhet som haft allra störst betydelse för landets
utveckling genom SAK:s försorg. Han gav det till skola/utbildning. Detta värmer
mitt hjärta då jag både är lärare, jobbar nu med utbildning på politisk nivå
men framför allt under tio år jobbat på en skola i Skövde, Helenaskolan, som
har ett mångårigt vänskoleprojekt med SAK. Genom dagsverke och en årlig
återkommande Afghanistanvecka samlar eleverna in mellan 60 000-70 000
kr per år som hjälper till att driva flickskolor i norra Afghanistan genom SAK:s
försorg. Kollegorna Eva Olsson och Per Klarin på Helenskolan i Skövde skall ha
all heder av att de år ut och år in jobbat med detta. De fick också applåder i
Kabul när jag fick tillfälle att berätta om min gamla skola. SAK finansieras
till 60 % av SIDA. Afghanistan är nu ett Sveriges största biståndsland. Det
bekymrar mig dock att jag efter samtal på ambassaden i går kväll förstår att
personalen där tycker att biståndet är för stort i förhållande till den
organisation som finns för att administrera det hela. Det finns t.ex. endast
tre anställda på ambassaden som skall följa upp olika projekt.
Fyra svenska riksdagskvinnors uppdrag i Afghanistan: FN:s resolution 1325
Vi är fyra riksdagskvinnor från Sverige som 30/10 satte oss
på ett flygplan med destination Kabul Afghanistan med målet inställt på att
initiera ett arbete angående FN:s resolution 1325, om kvinnors deltagande i
fredsprocessen. Vi är Lotta Hedström (Mp), Lena Asplund (m), Carin Runeson (s)
och jag själv Annika Eclund (kd). 28 % kvinnor kvoteras in i parlamentet men de
har i realiteten ingen makt. Konstitutionen ger kvinnorna lika mycket makt som
männen men egentligen är den lika med noll. Om kvinnor blir invalda i politiska
församlingar blir de automatiskt satta i kommittén för kvinnors rättigheter. Kvinnor
behöver dock finnas i alla sektorer av samhället. Vi har nu en början till ett
utbyte med fyra afghanska parlamentariker och målet är att utarbeta en handlingsplan
angående 1325. Förhoppningsvis kan kvinnorna komma till Sverige under nästa år.
Några starka intryck från dagen tillsammans med dem är
följande:
1. Den yngsta kvinnan, endast 27 år gammal och invald i
parlamentet från en provins i norra Afghanistan, fick hela tiden telefonsamtal
på sin mobil och tvingades lämna rummet. Det slår mig att så här ser det ut i
våra sammanträdesrum i Stockholm också. Folk som springer in och ut för att de
får viktiga samtal. Skillnaden är bara att hennes samtal handlar om att det
skett en själmordsattack i hennes provins och de vet inte hur de skall hantera
de döda kropparna då de måste begravas inom 24 timmar.
2. En sak som ofta irriterar mig när det kommer till utbyte
mellan länder är att vi i Sverige ofta tror att vi har uppfunnit sanningen och
att vi skall utbilda resten av världen. Vi har sannerligen våra egna problem
att ta tag i hemmavid. Eller som en av kvinnorna sa idag ”- Vi vill fortsätta
att vara stolta afghanska kvinnor, vi vill inte bli annorlunda men vi vill ha
våra rättigheter”.
3. Det visade sig under dagen att det finns ett ganska
omfattande arbete angående resolution 1325 på utrikesministeriet men det var
ingen som hade pratat med kvinnorna om det. Genom att vi idag förde dem samman
fick de informationen.
Vi har nu bildat organisationen ”Women in politics for peace and equality in
Att utvisa kristna till Afghanistan = döden
Jag har varit med om en omtumlande vecka. I tisdagskväll
(30/10) lämnande jag och några andra riksdagskvinnor från olika partier Sverige
för att ett dygn senare landa i Kabul, Afghanistan. Vårt uppdrag var att försöka
få igång ett utbyte med afghanska riksdagskvinnor och tillsammans med dem jobba
med FN:s resolution 1325, om kvinnors deltagande i fredsprocesser. Om detta
skall jag berätta i senare inlägg.
Samma dag som jag reste iväg (30/10) startades ett böneupprop i flera av våra kristna församlingar i Sverige angående två unga kristna afghanska män som skulle utvisas från Sverige till Afghanistan. Jag nåddes av denna information samtidigt om jag skulle åka till flygplatsen. Det visade sig senare att en av killarna Ramin Gerji landade i Kabul något flyg före vårt. Han svävar nu i dödsfara. Ali Husseini sitter fortfarande i förvar i Åstorp och väntar på att utvisning skall verkställas. Båda har bott i Sverige i två år och har konverterat till kristendomen och varit mycket aktiva i Ulriksbergskyrkan i Växjö.
Jag lyssnade till uppropet om förbön och började vid
ankomsten till Afghanistan höra mig för, inte om det enskilda fallet, men om
vad som händer med konvertiter som sökt asyl men tvingats återvända till
Afghanistan. Både personal från ambassaden och SAK (Svenska Aghanistankommittén)
intygar att dessa personer lever under dödshot. Detta vet även migrationsverkets
personal (titta gärna på länken där detta intygas: http://www.tv4.se/nyheterna-helsingborg/klipp/tv4nyheterna-helsingborg-06-33-2236263).
Alltså måste man helt enkelt dra slutsatsen att migrationsverket inte anser att
killarna är trovärdiga trots medlemskap i en kristen församling och där både
pastor och ordförande går i god för att killarna är kristna.
Det är dags att ställa högre krav på både landkännedom och
kunskap om religiösa förföljelser hos migrationsverkets personal när man ser
sådant här inträffa mitt framför ögonen. Jag levde i den naiva tron att varje
enskilt fall prövades noga och att man visste att man inte skickar personer
rakt in i döden. Jag som riksdagsledamot eller ambassadpersonalen har inget
mandat att nu följa upp vad som händer här på plats men Sverige har ett stort
ansvar för vad som händer med Ramin och
Ali. De enda som har mandat att följa utvecklingen nu är UNHCR och IOM
(internationell organisation of migration).
Samma dag som jag reste iväg (30/10) startades ett böneupprop i flera av våra kristna församlingar i Sverige angående två unga kristna afghanska män som skulle utvisas från Sverige till Afghanistan. Jag nåddes av denna information samtidigt om jag skulle åka till flygplatsen. Det visade sig senare att en av killarna Ramin Gerji landade i Kabul något flyg före vårt. Han svävar nu i dödsfara. Ali Husseini sitter fortfarande i förvar i Åstorp och väntar på att utvisning skall verkställas. Båda har bott i Sverige i två år och har konverterat till kristendomen och varit mycket aktiva i Ulriksbergskyrkan i Växjö.
Ramins far och släktingar hade planerat att Ramin skulle bli
ny talibanledare. Detta ville inte Ramin som flydde till Grekland och stannade
där i sex år. Han lärde där känna ortodoxa kristna och blev snart en trogen
besökare och sökare i den kristna tron.
Det är alltså hans egen familj och släkt som nu utgör det stora hotet.
Vid ankomsten till Afghanistan överlämnades Ramin till
afghanska polisen vilket också polisen i Växjö har bekräftat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)