måndag 27 januari 2014

Tårar,förtvivlan och hopp i förintelselägret Majdanek

Idag är det Förintelsens minnesdag. Jag vill gärna ge er, mina läsare, en personlig berättelse från mitt besök i förintelselägeret Majdanek i Polen. Resan ägde rum 2011 tillsammans med myndigheten Levande Historia. Lägret är "välbevarat" och intakt. Det är lätt att föreställa sig hur de fruktansvärda övergreppen gick till. Gruppen vandrar igenom duschanläggningar, gaskamrar och slutligen byggnaden med ugnarna. Tårar rinner på många av oss när vår exeptionellt skicklige resepedagog Christer Mattsson lugnt konataterar att "här sjungs inga vackra judiska vaggsånger längre" medan han låter oss lyssna till ljuvlig vacker barnsång.

Utanför ugnarna har man gjort en installation av all aska från liken. Makabert kan tyckas men det blir så påtagligt fruktansvärt ofattbart. De är jag då jag upptäcker dem. En hel buss med judiska ungdomar från Israel på skolresa. Flera av dem har fullständigt brutit ihop. De skriker ut sin förtvivlan och några har fallit ihop på marken vid högen med aska. Jag gick fram till en av dem och la armen om henne, för vad mer kan man göra?

Men det var när jag gick tillbaka in i bussen som det hände. Alla de judiska ungdomarna hade samlats på en stor gräsplätt med ansiktet vänt mot Jerusalem. De läste och sjöng ur Torah och höll om varandra.

Det judiska folket lever och livet är starkare än döden men låt oss aldrig glömma. De döda har glömt varför de dog. Det är vårt ansvar att minnas och berätta.