Fyra svenska riksdagskvinnors uppdrag i Afghanistan: FN:s resolution 1325

Vi är fyra riksdagskvinnor från Sverige som 30/10 satte oss på ett flygplan med destination Kabul Afghanistan med målet inställt på att initiera ett arbete angående FN:s resolution 1325, om kvinnors deltagande i fredsprocessen. Vi är Lotta Hedström (Mp), Lena Asplund (m), Carin Runeson (s) och jag själv Annika Eclund (kd). 28 % kvinnor kvoteras in i parlamentet men de har i realiteten ingen makt. Konstitutionen ger kvinnorna lika mycket makt som männen men egentligen är den lika med noll. Om kvinnor blir invalda i politiska församlingar blir de automatiskt satta i kommittén för kvinnors rättigheter. Kvinnor behöver dock finnas i alla sektorer av samhället. Vi har nu en början till ett utbyte med fyra afghanska parlamentariker och målet är att utarbeta en handlingsplan angående 1325. Förhoppningsvis kan kvinnorna komma till Sverige under nästa år.

Några starka intryck från dagen tillsammans med dem är följande:

1. Den yngsta kvinnan, endast 27 år gammal och invald i parlamentet från en provins i norra Afghanistan, fick hela tiden telefonsamtal på sin mobil och tvingades lämna rummet. Det slår mig att så här ser det ut i våra sammanträdesrum i Stockholm också. Folk som springer in och ut för att de får viktiga samtal. Skillnaden är bara att hennes samtal handlar om att det skett en själmordsattack i hennes provins och de vet inte hur de skall hantera de döda kropparna då de måste begravas inom 24 timmar.

2. En sak som ofta irriterar mig när det kommer till utbyte mellan länder är att vi i Sverige ofta tror att vi har uppfunnit sanningen och att vi skall utbilda resten av världen. Vi har sannerligen våra egna problem att ta tag i hemmavid. Eller som en av kvinnorna sa idag ”- Vi vill fortsätta att vara stolta afghanska kvinnor, vi vill inte bli annorlunda men vi vill ha våra rättigheter”.

3. Det visade sig under dagen att det finns ett ganska omfattande arbete angående resolution 1325 på utrikesministeriet men det var ingen som hade pratat med kvinnorna om det. Genom att vi idag förde dem samman fick de informationen.

Vi har nu bildat organisationen ”Women in politics for peace  and equality in Sweden and Aghanistan”.

Att utvisa kristna till Afghanistan = döden

Jag har varit med om en omtumlande vecka. I tisdagskväll (30/10) lämnande jag och några andra riksdagskvinnor från olika partier Sverige för att ett dygn senare landa i Kabul, Afghanistan. Vårt uppdrag var att försöka få igång ett utbyte med afghanska riksdagskvinnor och tillsammans med dem jobba med FN:s resolution 1325, om kvinnors deltagande i fredsprocesser. Om detta skall jag berätta i senare inlägg.

Samma dag som jag reste iväg (30/10) startades ett böneupprop i flera av våra kristna församlingar i Sverige angående två unga kristna afghanska män som skulle utvisas från Sverige till Afghanistan. Jag nåddes av denna information samtidigt om jag skulle åka till flygplatsen. Det visade sig senare att en av killarna Ramin Gerji landade i Kabul något flyg före vårt. Han svävar nu i dödsfara. Ali Husseini sitter fortfarande i förvar i Åstorp och väntar på att utvisning skall verkställas. Båda har bott i Sverige i två år och har konverterat till kristendomen och varit mycket aktiva i Ulriksbergskyrkan i Växjö.

 Jag lyssnade till uppropet om förbön och började vid ankomsten till Afghanistan höra mig för, inte om det enskilda fallet, men om vad som händer med konvertiter som sökt asyl men tvingats återvända till Afghanistan. Både personal från ambassaden och SAK (Svenska Aghanistankommittén) intygar att dessa personer lever under dödshot. Detta vet även migrationsverkets personal (titta gärna på länken där detta intygas: http://www.tv4.se/nyheterna-helsingborg/klipp/tv4nyheterna-helsingborg-06-33-2236263). Alltså måste man helt enkelt dra slutsatsen att migrationsverket inte anser att killarna är trovärdiga trots medlemskap i en kristen församling och där både pastor och ordförande går i god för att killarna är kristna.

Ramins far och släktingar hade planerat att Ramin skulle bli ny talibanledare. Detta ville inte Ramin som flydde till Grekland och stannade där i sex år. Han lärde där känna ortodoxa kristna och blev snart en trogen besökare och sökare i den kristna tron.  Det är alltså hans egen familj och släkt som nu utgör det stora hotet.

Vid ankomsten till Afghanistan överlämnades Ramin till afghanska polisen vilket också polisen i Växjö har bekräftat.

 Det är dags att ställa högre krav på både landkännedom och kunskap om religiösa förföljelser hos migrationsverkets personal när man ser sådant här inträffa mitt framför ögonen. Jag levde i den naiva tron att varje enskilt fall prövades noga och att man visste att man inte skickar personer rakt in i döden. Jag som riksdagsledamot eller ambassadpersonalen har inget mandat att nu följa upp vad som händer här på plats men Sverige har ett stort ansvar för vad som  händer med Ramin och Ali. De enda som har mandat att följa utvecklingen nu är UNHCR och IOM (internationell organisation of migration).

 

 

 

Carl-Eric Sahlberg från St:a Clara: En sann förebild

Jag måste dela med mig av en fantastisk upplevelse denna morgon i riksdagshuset. Varje onsdag träffas kristna gruppen till andakt klockan 08:30. En bra start på en arbetsdag som för övrigt innebär snabba beslut, massor av tillfälliga möten och där man i bästa fall hinner äta lunch. Att börja dagen i andaktsrummet blir det viktigaste mötet under dagen för mig och många andra. Idag var det dags att säga adjö till vår kaplan Carl-Eric Sahlberg från S:ta Clara kyrka. Efter sju år i församlingen har han gjort underverk bland hemlösa, prostituerade och som han säger själv, tilltufsade människor. Nu lämnar han sitt uppdrag och styr kosan mot Tanzania där han tillsammans med sin fru kommer att jobba med föräldralösa barn från Tanzania och Uganda.

När klockan slog 08.30 meddelades att någon dragit i nödbromsen på tåget som Sahlberg färdades i och han skulle därför bli försenad. Dessutom hade hans hustru vaknat okontaktbar på morgonen på grund av sin diabetes vilket från början hade försenat honom.Vi fick helt enkelt ta tag i andakten själva och stämde upp med psalmsång. Min partikollega Tuve Skånberg fick en ingivelse att läsa ett bilbelord medan vi väntade på Sahlberg. Texten handlade om när Paulus lämnande Efesos bakom sig och om alla de känslor han hade kring detta. Flåsande kommer Sahlberg in i kapellet och blir helt ställd då han ser Skånberg i talarstolen läsandes den text som han själv skulle predika över. En tillfällighet? Nej!

Carl-Eric berättade om hur det känns att lämna något stort och viktigt bakom sig, att våga stänga dörren när det är dags. Känslor av tacksamhet, vemod, oro och förväntan inför framtiden delades lika mellan Paulus och Sahlberg. Sahlberg talade med ödmjukhet och tacksamhet över den gärning han som "bara" är en liten grabb från Jämtland har fått vara med om. Han berättade att han nu kommer att per buss, tåg och båt ta sig till Tanzania och att han kommer sitta vid berget Kilimanjaros fot och be för oss i riksdagen och för arbetet i S:ta Clara. Till slut fick vi lägga händerna på honom och be för hans viktiga gärning framöver. Sahlberg poängterade att vi är alldeles för åldersfixerade i Sverige, att Lewi Pethrus utförde sina mest fantastiska gärningar efter pensioneringen (Mose var över 80 år när han blev kallad; min anm.).

Till Carl Eric:
Må din väg gå Dig till mötes
och må vinden vara Din vän
och må solen värma Din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla Dig i sin hand. (Sånger och Psalmer 895)

Oro på Swedwood i Tibro

Idag besökte jag, och samtalade med, den varslade personalen på Swedwood i Tibro. 221 personer kommer inom kort att förlora jobbet och sin försörjning. En fruktansvärd situation att hamna i när man är mitt livet med många åtaganden och ansvar för hem och familj. Under två timmar kom vi att beröra både politik, Tibros framtid, möjligheter till jobb och utbildning samt hur företaget förväntas agera inför uppsägning och kommande omställningsåtgärder. Den största irritationen hos personalen beror på att beslutet om nedläggning kom som en fullständig överraskning. De kallades till stormöte och fick efter det omtumlande beskedet 30 min på sig att återgå till jobbet. Varför tillsätts ofta chefer som inte kan hantera människor? .......det måste väl vara den främsta kompetens man behöver som chef?
Idag tillsätter man ekonomer som chefer. När kalkylen och resultaten pekar nedåt behandlar man folk som om de vore staplar i ett diagram.

Besöket var också känslomässigt jobbigt för mig eftersom Swedwood före 1993 ägdes av min pappa, Kenneth Andersson (även jag var delägare). Företaget hette då TUA kontorsmöbler och startades 1932  av min farfar Thure Andersson. Att företaget nu går i graven är en stor tragedi för alla de som förlorar jobb och försörjning men också en sorg för hela klanen Andersson som grundade företaget.

 

Från vänster: Annika Eclund, Ulf Larsson, Tony Eriksson, Gerry Färnhede

USA Dag 7: Skola i Texas

Dagen börjde på Capitolium i Austin Texas. Naturligtvis har Texasborna byggt sitt Capitol 80 cm högre än det i Washington. Vi fick träffa Robert (commission of education) som berättade om skolsituationen för de 5 miljoner barn som bor i Texas. Några saker som sitter kvar i minnet efteråt är när han blev personlig och berättade om sin son som var riktigt omotiverad inför allt skolarbete. Robert tvingade sonen att skaffa sig ett intresse som han skulle bli riktig bra på. Sonen valde gitarr vilket räddade hans liv. Han hittade genom detta tillbaka till sin motivation och tog tag i hela sitt liv. Tänker i detta sammanhang på hur vi just nu i Sverige haft en debatt om att dra ner på platserna på de estetiska utbildningarna p.g.a. att de inte leder tilll jobb omedelbart. FELTÄNKT säger jag! Framtidens arbetsgivare kommer att efterfråga kreativitet, social kompetens och problemlösning. Detta utvecklas genom olika estetiska och kulturella yttringar.
Vidare berättade Robert att i USA håller man på att testa ihjäl barnen istället för att de får möjlighet att utvecklas genom god undervisning (tänker på om Björklund är på väg åt det hållet). Han säger att "- dessa barn kanske du i framtiden kan finna på arbetsmarknaden men du vill inte ta en öl med dem". Robert säger också att "-föräldrarna bryr sig om barnen, lärarna bryr sig om barnen men systemet bryr sig inte om barnen". Viktigt att tänka på när vi tror att den stora starka staten skall hitta de bästa lösningarna för både den amerikanska och svenska skolans problem.
Kvällens debatt mellan vicepresident kandidaterna Bidden och Ryan ser vi på storbild med en egen politisk kommentator på plats.

USA Dag 6: Lone Star State

Efter en tidig start i Washington landade vi i Austin Texas vid lunchtid. Denna cowboy och oljestat var under tre år mitt hem. Jag kände mig hemma direkt. En avspänd stil mixat med vänlighet och glädje är något jag alltid längtat tillbaka till. Jag slängde mig bokstavligen över första bästa enchilada serverad med refried beans och guacamole. Eftermiddagen tillbringades med Dave Beckwith som började som journalist och var framgångsrik Vita Huset-reporter under flera år. Han fanns även med som reporter under Watergate. Han lämnade journalistiken och har sedan 20 år varit inblandad i de olika senatorkampanjerna i Texas. När han talar om taktik i kampanjer använde han ett krigsspråk; attack, anfall och försvar. Jag får en liten tankekullebytta när han säger att för 20 år sedan var det mycket lättare att nå ut till sina väljare. Alla hade en tidning och det fanns två kanaler, fanns man där så hade alla nåtts av budskapet. Idag med tweets, FB och satelliter får man tänka helt annorlunda. Och jag som trodde att det blev lättare med tekniken!!
Austin kallas numera "the Live Music Capital of the World" och den stora musikfestivalen börjar idag, Spännande!

USA Dag 5: Historia, lobbying och media

Idag fick vi möjlighet att besök vår motsvarighet till riksdagen här i USA nämligen kongressen. Det vackra Capitol Hill leder tankarna tillbaka till det forna antika Rom med sina pelare, kupoler, statyer och örnen som symbol.  Kongressledamöterna är nu ute och kampanjar i sina valkretsar. Hundra senatorplatser, två från varje stat, och 435 ledamöter i representanthuset skall ta plats efter årsskiftet. Amerikanarna berättar stolt om sin 1800-tals historia och visst känns det i hjärtat när man på väggarna läser konstitutionen och de mänskliga rättigheterna. Saker som vi många gånger tar för givet men som både fransmännen och amerikanarn var villiga att dö för. Men det är med viss stolthet jag som västgöte tänker på mina medeltida kyrkor hemmavid när vi står och tittar på 1800-tals monumenten här. Ambassadör Jonas Hafström (ambassadör i Thailand under tsunamin) bjöd oss sedan på ett viktigt samtal på den svenska ambassaden. Ett fantastiskt hus med blond skandinavisk inredning och mycket engagerad personal. Lunchen intogs tillsammans med den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute. Kvällen tillbringades med journalisten Bob Hillman på mediaredaktionen Politico. Han har följt tiotalet presidentkampanjer, vilket innebär att resa med någon av kandidaterna i ett år och täcka varenda steg de tar.