Samhället är större än staten

Dagens ledare i Svenska Dagbladet har rubriken "Civilsamhället organiserar man inte". Sociologer brukar beskriva civilsamhället som de frivilliga gemenskaper där familj, släkt, vänner och grannar ingår. Artikelförfattaren i dagens tidning påpekar att det sannolikt är KD:s förtjänst att det civila samhället överhuvud taget får plats i framtidskommissionens diskussioner. För att beskriva vikten av ett starkt civilsamhälle och som ett bevis på att mäniskor felaktigt tror att samhället  är lika med staten berättade Hägglund följande historia på vårt gruppmöte i tisdags: "Vi nåddes i veckan av den glada nyheten att den försvunna nioåriga flickan var återfunnen oskadd. Det var den frivilliga sammanslutningen Missing people som hade funnit henne. När en man ur Mission people intervjuades i TV fick han av reportern frågan: Borde inte samhället ställt upp mer?" Det var ju just samhället som ställt upp! Det visar bara att vi svenskar tror att samhället är synonymt med staten.

Fyra dygn i ett av världens farligaste och fattigaste länder

Jag har tillbringat fyra dygn i ett av världens fattigaste och farligaste länder. Vilket liv! Jag har rest mycket tidigare i mitt liv på platser som många av säkerhetsskäl inte skulle vilja resa såsom Västbanken och Gaza men jag har aldrig varit med om något liknande. Vi har levt i en bunker. Hela livet handlar om säkerhet, det är verkligen en heltidssysselsättning Vi får inte röra oss på gatorna utan ringer på chaufför när vi vill bli hämtade. Vi skriver vår signatur varje gång vi lämnar vår compound och signar in oss när vi återvänder. Bilen vi färdas i undersöks efter bomber varje gång vi återvänder och chauffören kroppsvisiteras. Hela tiden får vi höra ” i händelse av attack…..”! Ambassadpersonalen som vi träffat flera kvällar vågar aldrig gå ut utan skottsäkra västar och de färdas i pansarbilar. Igår försökte jag arrangera ett besök på en skola men det fanns absolut ingen möjlighet då det skulle behövts ansökas om minst en månad i förväg för att få alla nödvändiga tillstånd.  Mitt i allt detta lever underbara människor, människor som du och jag som försöker få sina liv att fungera. Jag tror att fler saker förenar oss människor än vad som skiljer oss åt.  Människorna här är gästfria, vänliga och vill nog inget hellre än att få leva i fred och harmoni. En av kvällarna fick vi tillfälle att uppmärksamma Sima Samar, årets pristagare av Right Livelihood Award. Hon kommer till Stockholm i december för att mottaga priset. Hon startade sitt tacktal med att säga ”- det är underbart att ni får ett annat ansikte att titta på från Afghanistan som inte handlar om krig”.

 

Svenska Afghanistankommittén 30 år

Svenska Afghanistankommittén har firat 30 års jubileum under tiden vi varit i Afghanistan. Vi har också fått bo på deras compound och skyddats av deras säkerhetstjänst. Kommittén har tusentals anställda i Aghanistan och dagen till ära hade många slutit upp både från Sverige och Afghanistan till den stora festen. Stora partytält inredda på hundratals äkta mattor på golvet och stora pampiga soffor att sitta i var en ny men gemytlig erfarenhet, afghansk catering! Efter lång inledning med sång från Koranen sjöngs nationalsången och därefter ett långt tal om säkerhetsförsskrifter….”i händelse av attack”! Samtidigt surrade otaliga militärhelikoptrar över våra huvuden. Lasse Bengtsson (TV4 ni vet) som varit informationsansvarig på SAK under de senaste åren hade producerat en film som visades och som skildrar SAK:s 30 år i Afghanistan. Tal hölls av Anders Fänge (tidigare SAK direktor), Andreas Stefansson (ny SAK direktor) och Lotta Hedström (ordf SAK). Anders Fänge ville ge en medalj till den verksamhet som haft allra störst betydelse för landets utveckling genom SAK:s försorg. Han gav det till skola/utbildning. Detta värmer mitt hjärta då jag både är lärare, jobbar nu med utbildning på politisk nivå men framför allt under tio år jobbat på en skola i Skövde, Helenaskolan, som har ett mångårigt vänskoleprojekt med SAK. Genom dagsverke och en årlig återkommande Afghanistanvecka samlar eleverna in mellan 60 000-70 000 kr per år som hjälper till att driva flickskolor i norra Afghanistan genom SAK:s försorg. Kollegorna Eva Olsson och Per Klarin på Helenskolan i Skövde skall ha all heder av att de år ut och år in jobbat med detta. De fick också applåder i Kabul när jag fick tillfälle att berätta om min gamla skola. SAK finansieras till 60 % av SIDA. Afghanistan är nu ett Sveriges största biståndsland. Det bekymrar mig dock att jag efter samtal på ambassaden i går kväll förstår att personalen där tycker att biståndet är för stort i förhållande till den organisation som finns för att administrera det hela. Det finns t.ex. endast tre anställda på ambassaden som skall följa upp olika projekt.

Fyra svenska riksdagskvinnors uppdrag i Afghanistan: FN:s resolution 1325

Vi är fyra riksdagskvinnor från Sverige som 30/10 satte oss på ett flygplan med destination Kabul Afghanistan med målet inställt på att initiera ett arbete angående FN:s resolution 1325, om kvinnors deltagande i fredsprocessen. Vi är Lotta Hedström (Mp), Lena Asplund (m), Carin Runeson (s) och jag själv Annika Eclund (kd). 28 % kvinnor kvoteras in i parlamentet men de har i realiteten ingen makt. Konstitutionen ger kvinnorna lika mycket makt som männen men egentligen är den lika med noll. Om kvinnor blir invalda i politiska församlingar blir de automatiskt satta i kommittén för kvinnors rättigheter. Kvinnor behöver dock finnas i alla sektorer av samhället. Vi har nu en början till ett utbyte med fyra afghanska parlamentariker och målet är att utarbeta en handlingsplan angående 1325. Förhoppningsvis kan kvinnorna komma till Sverige under nästa år.

Några starka intryck från dagen tillsammans med dem är följande:

1. Den yngsta kvinnan, endast 27 år gammal och invald i parlamentet från en provins i norra Afghanistan, fick hela tiden telefonsamtal på sin mobil och tvingades lämna rummet. Det slår mig att så här ser det ut i våra sammanträdesrum i Stockholm också. Folk som springer in och ut för att de får viktiga samtal. Skillnaden är bara att hennes samtal handlar om att det skett en själmordsattack i hennes provins och de vet inte hur de skall hantera de döda kropparna då de måste begravas inom 24 timmar.

2. En sak som ofta irriterar mig när det kommer till utbyte mellan länder är att vi i Sverige ofta tror att vi har uppfunnit sanningen och att vi skall utbilda resten av världen. Vi har sannerligen våra egna problem att ta tag i hemmavid. Eller som en av kvinnorna sa idag ”- Vi vill fortsätta att vara stolta afghanska kvinnor, vi vill inte bli annorlunda men vi vill ha våra rättigheter”.

3. Det visade sig under dagen att det finns ett ganska omfattande arbete angående resolution 1325 på utrikesministeriet men det var ingen som hade pratat med kvinnorna om det. Genom att vi idag förde dem samman fick de informationen.

Vi har nu bildat organisationen ”Women in politics for peace  and equality in Sweden and Aghanistan”.

Att utvisa kristna till Afghanistan = döden

Jag har varit med om en omtumlande vecka. I tisdagskväll (30/10) lämnande jag och några andra riksdagskvinnor från olika partier Sverige för att ett dygn senare landa i Kabul, Afghanistan. Vårt uppdrag var att försöka få igång ett utbyte med afghanska riksdagskvinnor och tillsammans med dem jobba med FN:s resolution 1325, om kvinnors deltagande i fredsprocesser. Om detta skall jag berätta i senare inlägg.

Samma dag som jag reste iväg (30/10) startades ett böneupprop i flera av våra kristna församlingar i Sverige angående två unga kristna afghanska män som skulle utvisas från Sverige till Afghanistan. Jag nåddes av denna information samtidigt om jag skulle åka till flygplatsen. Det visade sig senare att en av killarna Ramin Gerji landade i Kabul något flyg före vårt. Han svävar nu i dödsfara. Ali Husseini sitter fortfarande i förvar i Åstorp och väntar på att utvisning skall verkställas. Båda har bott i Sverige i två år och har konverterat till kristendomen och varit mycket aktiva i Ulriksbergskyrkan i Växjö.

 Jag lyssnade till uppropet om förbön och började vid ankomsten till Afghanistan höra mig för, inte om det enskilda fallet, men om vad som händer med konvertiter som sökt asyl men tvingats återvända till Afghanistan. Både personal från ambassaden och SAK (Svenska Aghanistankommittén) intygar att dessa personer lever under dödshot. Detta vet även migrationsverkets personal (titta gärna på länken där detta intygas: http://www.tv4.se/nyheterna-helsingborg/klipp/tv4nyheterna-helsingborg-06-33-2236263). Alltså måste man helt enkelt dra slutsatsen att migrationsverket inte anser att killarna är trovärdiga trots medlemskap i en kristen församling och där både pastor och ordförande går i god för att killarna är kristna.

Ramins far och släktingar hade planerat att Ramin skulle bli ny talibanledare. Detta ville inte Ramin som flydde till Grekland och stannade där i sex år. Han lärde där känna ortodoxa kristna och blev snart en trogen besökare och sökare i den kristna tron.  Det är alltså hans egen familj och släkt som nu utgör det stora hotet.

Vid ankomsten till Afghanistan överlämnades Ramin till afghanska polisen vilket också polisen i Växjö har bekräftat.

 Det är dags att ställa högre krav på både landkännedom och kunskap om religiösa förföljelser hos migrationsverkets personal när man ser sådant här inträffa mitt framför ögonen. Jag levde i den naiva tron att varje enskilt fall prövades noga och att man visste att man inte skickar personer rakt in i döden. Jag som riksdagsledamot eller ambassadpersonalen har inget mandat att nu följa upp vad som händer här på plats men Sverige har ett stort ansvar för vad som  händer med Ramin och Ali. De enda som har mandat att följa utvecklingen nu är UNHCR och IOM (internationell organisation of migration).

 

 

 

Carl-Eric Sahlberg från St:a Clara: En sann förebild

Jag måste dela med mig av en fantastisk upplevelse denna morgon i riksdagshuset. Varje onsdag träffas kristna gruppen till andakt klockan 08:30. En bra start på en arbetsdag som för övrigt innebär snabba beslut, massor av tillfälliga möten och där man i bästa fall hinner äta lunch. Att börja dagen i andaktsrummet blir det viktigaste mötet under dagen för mig och många andra. Idag var det dags att säga adjö till vår kaplan Carl-Eric Sahlberg från S:ta Clara kyrka. Efter sju år i församlingen har han gjort underverk bland hemlösa, prostituerade och som han säger själv, tilltufsade människor. Nu lämnar han sitt uppdrag och styr kosan mot Tanzania där han tillsammans med sin fru kommer att jobba med föräldralösa barn från Tanzania och Uganda.

När klockan slog 08.30 meddelades att någon dragit i nödbromsen på tåget som Sahlberg färdades i och han skulle därför bli försenad. Dessutom hade hans hustru vaknat okontaktbar på morgonen på grund av sin diabetes vilket från början hade försenat honom.Vi fick helt enkelt ta tag i andakten själva och stämde upp med psalmsång. Min partikollega Tuve Skånberg fick en ingivelse att läsa ett bilbelord medan vi väntade på Sahlberg. Texten handlade om när Paulus lämnande Efesos bakom sig och om alla de känslor han hade kring detta. Flåsande kommer Sahlberg in i kapellet och blir helt ställd då han ser Skånberg i talarstolen läsandes den text som han själv skulle predika över. En tillfällighet? Nej!

Carl-Eric berättade om hur det känns att lämna något stort och viktigt bakom sig, att våga stänga dörren när det är dags. Känslor av tacksamhet, vemod, oro och förväntan inför framtiden delades lika mellan Paulus och Sahlberg. Sahlberg talade med ödmjukhet och tacksamhet över den gärning han som "bara" är en liten grabb från Jämtland har fått vara med om. Han berättade att han nu kommer att per buss, tåg och båt ta sig till Tanzania och att han kommer sitta vid berget Kilimanjaros fot och be för oss i riksdagen och för arbetet i S:ta Clara. Till slut fick vi lägga händerna på honom och be för hans viktiga gärning framöver. Sahlberg poängterade att vi är alldeles för åldersfixerade i Sverige, att Lewi Pethrus utförde sina mest fantastiska gärningar efter pensioneringen (Mose var över 80 år när han blev kallad; min anm.).

Till Carl Eric:
Må din väg gå Dig till mötes
och må vinden vara Din vän
och må solen värma Din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla Dig i sin hand. (Sånger och Psalmer 895)

Oro på Swedwood i Tibro

Idag besökte jag, och samtalade med, den varslade personalen på Swedwood i Tibro. 221 personer kommer inom kort att förlora jobbet och sin försörjning. En fruktansvärd situation att hamna i när man är mitt livet med många åtaganden och ansvar för hem och familj. Under två timmar kom vi att beröra både politik, Tibros framtid, möjligheter till jobb och utbildning samt hur företaget förväntas agera inför uppsägning och kommande omställningsåtgärder. Den största irritationen hos personalen beror på att beslutet om nedläggning kom som en fullständig överraskning. De kallades till stormöte och fick efter det omtumlande beskedet 30 min på sig att återgå till jobbet. Varför tillsätts ofta chefer som inte kan hantera människor? .......det måste väl vara den främsta kompetens man behöver som chef?
Idag tillsätter man ekonomer som chefer. När kalkylen och resultaten pekar nedåt behandlar man folk som om de vore staplar i ett diagram.

Besöket var också känslomässigt jobbigt för mig eftersom Swedwood före 1993 ägdes av min pappa, Kenneth Andersson (även jag var delägare). Företaget hette då TUA kontorsmöbler och startades 1932  av min farfar Thure Andersson. Att företaget nu går i graven är en stor tragedi för alla de som förlorar jobb och försörjning men också en sorg för hela klanen Andersson som grundade företaget.

 

Från vänster: Annika Eclund, Ulf Larsson, Tony Eriksson, Gerry Färnhede