Ökad ohälsa kan inte kvoteras bort

Under de senaste veckorna har vi nåtts av flera nyheter om att den psykiska ohälsan ökar. Ungdomsstyrelsen har lagt fram sin rapport som visar att framför allt flickor mår dåligt. Flickorna känner press vad det gäller utseende, prylar och skolresultat. I TV-soffor och debattprogram försöker man analysera vad det beror på. Ansvaret läggs på politiker och skolan men inte ett ord om familjens betydelse eller barnens tillgång till närvarande vuxna.

I Agenda (3/11) diskuterades en undersökning som säger att tvåbarnsmammor löper dubbelt så stor risk att bli sjukskrivna jämfört med pappor. Diskussionen landande i en debatt om jämställdhet och att man kan lösa problemet genom tvångskvotering.

Snälla folket vakna!!! Vi jobbar för mycket när barnen är små. Ingen ettåring kräver att skiljas från sin vårdnadshavare och bli lämnad till förskolan, här är det vuxnas behov som styr.

Att få barn är det underbaraste och jobbigaste som finns. Barn tar tid och barn tar kraft. Om vi tror att vi kan jobba lika mycket efter som före vi fått barn blir det problem att få ihop livspusslet och sjukskrivning ses många gånger som enda utväg för att orka med. Svaret till alla trötta föräldrar kan inte vara att staten skall bestämma vem som skall vara hemma med barnen under tiden man har föräldradagar kvar. Svaret från politiskt håll måste istället vara att ge förutsättningar för att föräldrarna skall ha tid med sina små barn, men också finnas tillgängliga när barnet blir äldre. Från och med nu kommer det att bli tillåtet att ta ut föräldradagar fram till barnets 12-årsdag (för barn födda fr.o.m. 1 mars 2014). Vidare vill Kristdemokraterna utöka antalet dagar i föräldraförsäkringen och höja grundnivån. Vi vill också utvidga rätten till tjänstledighet på heltid för föräldrar tills barnet fyller 3 år. Anknytning är oerhört viktig, framför allt upp till 3 års ålder.

Kristdemokraterna har, som inget annat parti, familjen i fokus och arbetar för att det ska bli enklare att kombinera arbete och familjeliv. Vi jobbar för en utbyggd och mer flexibel föräldraförsäkring och vi i vill skapa ett familjevänligare samhällsklimat där barn får ta tid.

 

 

 

Hur farligt är det att vara kristen i Sverige?

I tisdags öppnade kungen årets riksmöte och statsministern avslutade sin regeringsförklaring med att meddela förändringar i regeringen. Elisabeth Svantesson utnämndes till ny arbetsmarknadsminister och gratulerades av alla oss som vet att hon är en mycket trevlig och kompetent person. Hon är också en uppskattad ledare för den kristna riksdagsgruppen.

Sedan började drevet mot henne. Vad hade hon för lik i garderoben? Var det obetalda tv-avgifter eller svart städhjälp? Nej, statsministern hade valt en kristen person att ingå i regeringen. När hon senare under dagen blev intervjuad i Aktuellt handlade inte frågorna om hennes kunskaper i nationalekonomi eller om Arbetsförmedlingen utan om aborter och samkönade äktenskap. Sedan i tisdags har alla riksmedier stämt upp i samma kör som misstänkliggör vår nya minister på grund av hennes tro. Komiskt är att drevet mot Svantesson startade efter det att så gott som alla riksdagsledamöter besökt Storkyrkans gudstjänst innan riksmötet skulle öppnas.

I Sverige har vi grundlagsstadgad åsiktsfrihet och religionsfrihet vilket vi i alla konventioner och lagar är så stolta över: ”Oberoende av kön, religion eller sexuell läggning” framhåller vi i alla sammanhang men är vi beredda att leva efter det? Det är oftast de mest liberala krafterna som går hårdast åt troende människor. Gäller inte friheten alla människor och hela livet? En kristen lesbisk tjej uttryckte samma känsla inför Pridefestivalen förra året: ”- Jag är både kristen och homosexuell men toleransen mot mig är minst när det gäller min tro”.

Jag har rest mycket och vet att kristna tillhör den mest förföljda gruppen i världen just nu. Jag trodde det gällde Mellanöstern och länder långt borta, inte att det också gäller Sverige.
Jag blir alldeles förskräckt och ber Gud sända all skyddsänglar som finns till Elisabeth under den kommande tiden.

 

Svårt att möta tiggarnas blick i ett soldränkt Stockholm

Stockholm är så gränslöst vacker just. Strålande sol glittrar mellan fjärdarna. Uteserveringarna är fulla av glada festande människor...eller stopp och belägg!!! Jag har gått Drottninggatan fram och tillbaka ett par gånger under dagen och gatorna är fulla av tiggare. Handikappade, gravida, gamla och unga människor med en pappersmugg i handen ber om pengar. Hur ska man se på detta? Oavsett om tiggeriet är organiserat så är det väl ingen människa som skulle välja detta liv om man hade ett alternativ. Jag ger dem inga pengar för jag vet att detta inte kommer att hjälpa dem i längden. Jag ger till de organisationer som jag vet jobbar seriöst med männsikor i utsatta situationer. Men detta till trots är det så svårt att möta tiggarnas blick när jag just har ätit mig mätt och fått in ny lön på kontot. Ett sting av dåligt samvete och en sorg över att människor lever under så olika omständigheter gör att jag fortsätter min politiska gärning ett tag till.

Har du salt i håret eller är du bara gammal?

Idag kom Carl-Eric Sahlberg till Riksdagen på ett välkommet återbesök. Han bedriver nu verksamhet för föräldralösa barn i Tanzania tillsammans med sin fru Vera. Tidigare jobbad han som präst i Sankta Clara och han var också vår kaplan i kristna gruppen i Riksdagen. Hans tema idag var att den stora livsuppgiften kan ta sin början efter det att man fyllt åttio år. Människor kan utföra storverk långt efter det som vi i Sverige anser vara bästföredatum. Mose och Lewi Pethrus är två exempel på människor som fick de riktigt stora livsuppgifterna långt upp i åren. I Tanzania där Sahlberg nu bor ser man upp till människor som har levt länge. Man kallar dem varken pensionärer, gamla eller seniorer utan de är människor med salt i håret. De syftar alltså på att de grånat men framför allt har de fått den sälta som världen behöver. Han uppmanande oss att när vi slutar i Riksdagen inte se oss som föredettingar utan förvänta oss nya livsuppgifter. Kanske är det så att den största utmaningen ligger framför oss. Förändring är det normala och det gäller att se möjligheterna i varje situation även om man har fått lite salt i håret.

Liseberg får mig att gråta

Idag är anslagspelare och tunnelbaneväggar nedlusade med Lisebergs reklamaffischer. Jag får väl erkänna att de lyckats när de väcker så mycket uppmärksamhet och frustration att jag nu sitter och bloggar om det. Affischerna föreställer gråtande, förtvivlade barn där rubriken lyder; En del barn måste åka till Italien i sommar! (Lisebergs logga ligger under bilden)

Jag kände igen barnens gråtfyllda ansikten från Aktuellt igår kväll. Skillnaden var att inslaget handlade om barn i Burma, Pakistan och Syrien som grät hjärtskärande över att de förlorat allt och alla.

Naturligtvis skulle man kunna rycka på axlarna och tycka att reklamkampanjen är kul men jag tycker det säger något viktigt om de olika omständigheter människor lever under.
Bortskämda svenska ungar som har allt medan miljontals barn gråter på grund av hunger, krig, konflikt, förföljelse, flykt m.m.

Bättre kan ni Liseberg!

Ta del av kristdemokraternas Vårkampanj om Skola

http://www.kristdemokraterna.se/kampanjer/Varkampanj-om-Skola/

Tranorna tar tid för sina ungar

Äntligen är fälten runt Hornborgasjön fyllda med de eftelängtade tranorna, ett säkert vårtecken som samlar beundrande människor från hela världen. Själv hade jag för ett tag sedan tillfälle att lyssna till Skaraborgs skickligaste fågelkännare Kent-Ove Hvass och kunde då inte låta bli att göra jämförelsen mellan människor och tranornas sätt att ta hand om sin familj. Tranorna är väldigt noga när de väljer sin partner innan den bygger bo. Hannen tar hand om sin ruvande "fru" genom att skydda henne med rödaktig lera så att hon får vara i fred. När ungarna kläcks hjälps båda föräldrarna åt att sköta ungarna och skaffa föda. De stannar med ungarna i boet tills de vet att ungarna garanterat kan flyga...... och sedan tror vi att vi människor står långt över djuren!!!