Fyra dygn i ett av världens farligaste och fattigaste länder

Jag har tillbringat fyra dygn i ett av världens fattigaste och farligaste länder. Vilket liv! Jag har rest mycket tidigare i mitt liv på platser som många av säkerhetsskäl inte skulle vilja resa såsom Västbanken och Gaza men jag har aldrig varit med om något liknande. Vi har levt i en bunker. Hela livet handlar om säkerhet, det är verkligen en heltidssysselsättning Vi får inte röra oss på gatorna utan ringer på chaufför när vi vill bli hämtade. Vi skriver vår signatur varje gång vi lämnar vår compound och signar in oss när vi återvänder. Bilen vi färdas i undersöks efter bomber varje gång vi återvänder och chauffören kroppsvisiteras. Hela tiden får vi höra ” i händelse av attack…..”! Ambassadpersonalen som vi träffat flera kvällar vågar aldrig gå ut utan skottsäkra västar och de färdas i pansarbilar. Igår försökte jag arrangera ett besök på en skola men det fanns absolut ingen möjlighet då det skulle behövts ansökas om minst en månad i förväg för att få alla nödvändiga tillstånd.  Mitt i allt detta lever underbara människor, människor som du och jag som försöker få sina liv att fungera. Jag tror att fler saker förenar oss människor än vad som skiljer oss åt.  Människorna här är gästfria, vänliga och vill nog inget hellre än att få leva i fred och harmoni. En av kvällarna fick vi tillfälle att uppmärksamma Sima Samar, årets pristagare av Right Livelihood Award. Hon kommer till Stockholm i december för att mottaga priset. Hon startade sitt tacktal med att säga ”- det är underbart att ni får ett annat ansikte att titta på från Afghanistan som inte handlar om krig”.