Jag har tillbringat fyra dygn i ett av världens fattigaste
och farligaste länder. Vilket liv! Jag har rest mycket tidigare i mitt liv på
platser som många av säkerhetsskäl inte skulle vilja resa såsom Västbanken och
Gaza men jag har aldrig varit med om något liknande. Vi har levt i en bunker.
Hela livet handlar om säkerhet, det är verkligen en heltidssysselsättning Vi
får inte röra oss på gatorna utan ringer på chaufför när vi vill bli hämtade.
Vi skriver vår signatur varje gång vi lämnar vår compound och signar in oss när
vi återvänder. Bilen vi färdas i undersöks efter bomber varje gång vi
återvänder och chauffören kroppsvisiteras. Hela tiden får vi höra ” i händelse
av attack…..”! Ambassadpersonalen som vi träffat flera kvällar vågar aldrig gå
ut utan skottsäkra västar och de färdas i pansarbilar. Igår försökte jag
arrangera ett besök på en skola men det fanns absolut ingen möjlighet då det
skulle behövts ansökas om minst en månad i förväg för att få alla nödvändiga
tillstånd. Mitt i allt detta lever underbara
människor, människor som du och jag som försöker få sina liv att fungera. Jag
tror att fler saker förenar oss människor än vad som skiljer oss åt. Människorna här är gästfria, vänliga och vill
nog inget hellre än att få leva i fred och harmoni. En av kvällarna fick vi
tillfälle att uppmärksamma Sima Samar, årets pristagare av Right Livelihood
Award. Hon kommer till Stockholm i december för att mottaga priset. Hon
startade sitt tacktal med att säga ”- det är underbart att ni får ett annat
ansikte att titta på från Afghanistan som inte handlar om krig”.
söndag 4 november 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar