Carl-Eric Sahlberg från St:a Clara: En sann förebild

Jag måste dela med mig av en fantastisk upplevelse denna morgon i riksdagshuset. Varje onsdag träffas kristna gruppen till andakt klockan 08:30. En bra start på en arbetsdag som för övrigt innebär snabba beslut, massor av tillfälliga möten och där man i bästa fall hinner äta lunch. Att börja dagen i andaktsrummet blir det viktigaste mötet under dagen för mig och många andra. Idag var det dags att säga adjö till vår kaplan Carl-Eric Sahlberg från S:ta Clara kyrka. Efter sju år i församlingen har han gjort underverk bland hemlösa, prostituerade och som han säger själv, tilltufsade människor. Nu lämnar han sitt uppdrag och styr kosan mot Tanzania där han tillsammans med sin fru kommer att jobba med föräldralösa barn från Tanzania och Uganda.

När klockan slog 08.30 meddelades att någon dragit i nödbromsen på tåget som Sahlberg färdades i och han skulle därför bli försenad. Dessutom hade hans hustru vaknat okontaktbar på morgonen på grund av sin diabetes vilket från början hade försenat honom.Vi fick helt enkelt ta tag i andakten själva och stämde upp med psalmsång. Min partikollega Tuve Skånberg fick en ingivelse att läsa ett bilbelord medan vi väntade på Sahlberg. Texten handlade om när Paulus lämnande Efesos bakom sig och om alla de känslor han hade kring detta. Flåsande kommer Sahlberg in i kapellet och blir helt ställd då han ser Skånberg i talarstolen läsandes den text som han själv skulle predika över. En tillfällighet? Nej!

Carl-Eric berättade om hur det känns att lämna något stort och viktigt bakom sig, att våga stänga dörren när det är dags. Känslor av tacksamhet, vemod, oro och förväntan inför framtiden delades lika mellan Paulus och Sahlberg. Sahlberg talade med ödmjukhet och tacksamhet över den gärning han som "bara" är en liten grabb från Jämtland har fått vara med om. Han berättade att han nu kommer att per buss, tåg och båt ta sig till Tanzania och att han kommer sitta vid berget Kilimanjaros fot och be för oss i riksdagen och för arbetet i S:ta Clara. Till slut fick vi lägga händerna på honom och be för hans viktiga gärning framöver. Sahlberg poängterade att vi är alldeles för åldersfixerade i Sverige, att Lewi Pethrus utförde sina mest fantastiska gärningar efter pensioneringen (Mose var över 80 år när han blev kallad; min anm.).

Till Carl Eric:
Må din väg gå Dig till mötes
och må vinden vara Din vän
och må solen värma Din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla Dig i sin hand. (Sånger och Psalmer 895)